Jag satt en gång på tunnelbanan efter en dejt som hade varit nästan löjligt bra. Du vet, så bra att man blir lite misstänksam. Vi hade skrattat, råkat nudda varandras händer tre gånger för mycket för att det skulle kännas slumpmässigt, och när jag kom hem gjorde min kropp… uppror.
Inte fjärilar. Mer som ett internt brandlarm med låg batterinivå. Pip. Pip. Pip.
När något känns lovande går kroppen inte alltid ”åh vad mysigt”
Det är lätt att tro att ångest efter en dejt betyder att nånting är fel. Antingen med den andra personen, eller med oss själva. Jag tycker faktiskt att vi övertolkar det där ganska ofta.
För ibland är ångesten inte ett varningstecken. Den är ett omställningsljud.
Om du har haft en riktigt bra dejt har flera saker hänt samtidigt i kroppen: du har varit fokuserad, närvarande, lite uppvarvad, kanske hoppfull, kanske kåt, kanske sedd på ett sätt du inte känt på länge. Det är inte ett neutralt tillstånd direkt. Det är kemi, förväntan, social risk och gammal hederlig mänsklig längtan i en ganska stökig smoothie.
Sen kommer du hem. Tystnad. Ingen blick. Ingen röst. Ingen som speglar dig.
Och där tror jag många missar vad nervsystemet faktiskt reagerar på.
Inte bara personen. Utan skiftet.
Från kontakt till ingen kontakt. Från samreglering till ensamreglering. Från “vi sitter här och världen känns begriplig” till “jaha, nu står jag i badrummet och analyserar ett sms som om jag jobbade på Säpo”.
Det du känner kan vara förlust av reglering, inte rädsla för kärlek
Det här är min favoritinsikt i ämnet, för den förklarar så mycket: ibland blir vi lugnare under dejten än vi fattar i stunden. Den andra personen hjälper faktiskt vårt nervsystem att reglera ner, särskilt om de känns trygga, varma, intresserade, lite lagom stabila och inte som en mänsklig pushnotis.
Sen går de hem.
Då måste kroppen göra jobbet själv igen.
Det är lite som att ha suttit i ett varmt kök hos en vän en vinterkväll, och sen kliva ut i blåst. Man tänker lätt “oj, det är nåt fel på gatan”, när det egentligen bara är kontrasten som slår till.
Jag såg det här så tydligt hos en kompis, vi kan kalla henne Anna. Hon hade varit på en dejt med en man som inte ens var spektakulär på pappret. Inte supermodell, inte raketforskare, inte någon som “tog över rummet”. Men han var lugn. Han ställde riktiga frågor. Han tittade på henne som om han faktiskt hörde svaret. Dagen efter satt hon i sitt kök, drack kallt kaffe och sa: “Jag tror jag har ångest för honom.”
Men när vi pratade lite till kom det fram att hennes ångest var starkast på morgonen, innan han ens hade hunnit skriva. När hon var ensam. När vardagen slog på igen. Det var inte bara “jag är rädd att bli sårad”. Det var också att kroppen hade smakat trygg kontakt och nu reagerade på frånvaron.
Det där tycker jag är sjukt viktigt. För annars börjar vi kalla all aktivering för “röd flagg”, och det blir för enkelt. Lite som att säga att all hosta är lunginflammation. Ibland är det bara att du sprang till bussen som en galning.
Vill du läsa resten?
Registrera dig (gratis, utan krångel) för att läsa hela artikeln och kommentera.
Har du redan ett konto? Logga in.