Självsabotage i kärlek: psykologin bakom att rymma precis när det börjar funka

Han hade precis börjat svara normalt. Inte “haha” efter sju timmar, utan riktigt normalt: ringde när han sa att han skulle ringa, frågade hur hennes möte gick, kom ihåg att hon hatar koriander. Då fick hon plötsligt ont i magen, blev kall och började tänka att han nog ändå var tråkig.

Det där är självsabotage i kärlek i sin mest irriterande form: vi längtar efter närhet, och när den väl dyker upp beter vi oss som en katt på väg till veterinären.

När det inte är “fel person” utan fel nervsystem-tajming

Jag tycker att vi pratar lite för slarvigt om det här. Vi säger “jag tappar känslor” eller “det blev för mycket” som om det vore kristallklara besked från själen, levererade av en liten inre visdoms-gudinna i linnebyxor. Jag är inte övertygad om det.

Ibland är “jag tappade känslor” bara kroppens gamla larmsystem som drar i brandlarmet för att någon faktiskt var snäll.

Det låter dramatiskt, men jag har sett det så många gånger. En person dejtar länge människor som är lite svårfångade, lite ljumma, lite upptagna, lite “jag vet inte vad jag vill men jag vill gärna ses fredag efter 22”. Det känns intensivt. Levande. Nästan magiskt. Sen dyker någon trygg upp. Någon konsekvent. Någon som inte gör relationen till en escape room-upplevelse. Och helt plötsligt känns det… fel.

Fast ofta är det inte fel. Det är ovant.

John Bowlby, som lade grunden för anknytningsteorin, menade att vi tidigt bygger inre arbetsmodeller för hur närhet brukar kännas. Inte hur närhet borde kännas. Hur den brukar kännas. Det är en enorm skillnad. Om närhet tidigare har varit blandad med osäkerhet, väntan, lite skam, lite överanpassning, då kan lugn kärlek kännas märkligt tom. Nästan misstänkt.

Som att gå från att dricka espresso på fastande mage till ett glas vatten. Kroppen bara: ursäkta, var är dramatiken?

Självsabotage är ofta ett sätt att behålla en gammal identitet

Här är en grej jag tycker nästan alltid saknas i de vanliga texterna om ämnet: många sabbar inte bara relationen. De försvarar en identitet.

Om jag i åratal har varit den som längtar mer, analyserar mer, hoppas mer, väntar mer — då har jag också byggt ett jag kring det. Jag är den som kämpar. Den som känner djupt. Den som “bara haft otur”. Den som är stark men missförstådd. Det är inte bara smärtsamt. Det är bekant. Och, om vi ska vara ärliga, ibland nästan lite elegant. Man hinner bli väldigt bra på att vara hjärtekrossad på ett snyggt sätt.

Men en fungerande relation kräver ofta något mycket mindre filmiskt: att jag dyker upp i tid, svarar rakt, slutar testa, vågar vara glad innan jag fått en garanti skriven i blod. Tråkigt. Moget. Osexigt på pappret. Ganska revolutionerande i praktiken.

Jag hade en vän — vi kan kalla henne Anna, för halva Sverige heter Anna — som brukade bli besatt av män som gav henne exakt 60 procent. Hon kunde sitta i sitt kök i Årsta, med blått ljus från fläkten och kallt kaffe, och stirra på mobilen som om den innehöll svaren på universum. En gång började hon träffa en man som faktiskt verkade stabil. Efter tre dejter sa hon till mig: “Det är något som inte stämmer. Jag känner mig inte pirrig.”

Jag frågade hur det kändes istället.

Hon tänkte länge och sa: “Typ… lugnt. Och lite sorgligt?”

Det där var så intressant. För sorgligt? Ja. Inte för att han var fel, utan för att lugnet betydde att hennes gamla roll inte längre behövdes. Hon kunde inte vara den tappra väntaren längre. Hon behövde bli en person som tog emot kärlek. Det är mycket läskigare än folk tror.

Vi pratar ofta om rädslan att bli övergiven. Mindre om rädslan att faktiskt bli kvarhållen.

Precis när det börjar funka försvinner fantasins skydd

Det finns ett skede i dejting som är väldigt förrädiskt. Inte början-början, där allt bara är kemi, outfits och “haha jag lyssnar också på den podden”. Jag menar skedet efter det. När det blir lite mer verkligt.