Spegelneuroner och varför vissa partners ’matchar’

De satt mitt emot varandra på en dejt och började dricka vatten samtidigt. Lutade huvudet åt samma håll. Log i exakt samma tempo. Bordet bredvid såg det också; man kände nästan hur luften sa: oj, de här två matchar.

De satt mitt emot varandra på en dejt och började dricka vatten samtidigt. Lutade huvudet åt samma håll. Log i exakt samma tempo. Bordet bredvid såg det också; man kände nästan hur luften sa: oj, de här två matchar.

Och då kommer ordet som folk älskar att kasta in som parmesan över allting: spegelneuroner. Det låter smart, lite sexigt, och precis lagom biologiskt för att man ska kunna säga “det här går inte att förklara, kroppen bara vet”. Jag är inte helt övertygad.

När “vi klickade direkt” får en hjärnförklaring

Jag fattar varför begreppet blivit populärt. Spegelneuroner låter som den perfekta förklaringen till allt det där som känns mellan två människor innan nån ens hunnit säga vad de jobbar med eller om de har en airfryer. Vi ser nån le, och vi ler tillbaka. Nån lutar sig fram, vi gör likadant. Nån gäspar. Plötsligt sitter hela rummet och gäspar som en sekt.

Det finns nånting djupt mänskligt i att vi smittar varandra med beteenden. Och ja, det finns riktig forskning bakom själva grundidén. På 1990-talet observerade Giacomo Rizzolatti och kollegor i Parma hur vissa nervceller hos makakapor aktiverades både när apan själv grep efter ett föremål och när den såg någon annan göra samma sak. Coolt? Ja. Bevis för att din Tinderdejt är din neurobiologiska tvillingsjäl? Nej. Där går tåget av spåret lite.

Problemet är att “spegelneuroner” i populärpsykologi har blivit ett all-inclusive-begrepp för empati, kemi, samhörighet, sexuell attraktion, intuition, traumarespons, spiritualitet och säkert dålig wifi. Det blir för mycket. Hos människor är evidensen mer indirekt än många tror. Vi kan se hjärnaktivitet som liknar spegling i vissa system, men vi kan inte peka på en magisk liten knapp och säga: där, där sitter förälskelsen och nickar i takt.

Jag tycker att det här är lite som när folk skyller allt på “dopamin”. Ibland stämmer det. Ofta är det mest en snygg etikett på nånting vi ännu inte riktigt fångat.

Det som ser ut som magi är ofta timing

För några år sen såg jag två vänner börja dejta varandra efter att ha känt varandra ytligt i ett större kompisgäng. Det var nästan komiskt hur synkade de verkade. När vi sågs på en bar beställde de samma märkliga öl utan att ha pratat ihop sig. Båda hatade höga bestickljud. Båda gjorde samma lilla paus innan de svarade på personliga frågor, som om de gick in i samma inre arkivskåp.

Alla sa samma sak: “sjukt, de är som gjorda för varandra.”

Tre månader senare var de helt slut.

Det som såg ut som perfekt matchning var inte nödvändigtvis djup kompatibilitet. Det var, tror jag, snabb igenkänning. De hade liknande försvarsstrategier. Samma humor, ja, men också samma vana att skämta bort konflikt. Samma sätt att verka lugna när de egentligen var stressade. Utifrån såg det friktionsfritt ut. Inifrån blev det ganska ensamt, för ingen av dem tog ut svängarna emotionellt nog för att relationen skulle få syre.

Det där tycker jag är en viktig poäng som sällan får plats när folk pratar om “match”. Att två personer speglar varandra kan betyda att de känner sig sedda. Men det kan också betyda att de har samma blinda fläck.

Och det är här jag blir skeptisk mot klyschan “om det är rätt ska det kännas lätt”. Alltså… ibland. Visst. Men ibland känns det lätt för att båda undviker samma svåra saker med kirurgisk precision.

Vill du läsa resten?

Registrera dig (gratis, utan krångel) för att läsa hela artikeln och kommentera.

Skapa konto

Lämna ett svar