Casual dating efter 35: vad jag lärde mig efter femtio dejter

Jag satt på en vinbar och åt oliver jag inte ens ville ha, medan en man mitt emot mig berättade att han “egentligen inte gillar spel” och sedan tog 14 timmar på sig att svara på ett sms. Då slog det mig: casual dating efter 35 är inte avslappnat. Det är administration med känslor.

Efter ungefär femtio dejter — ja, jag vet, det låter som att jag gjorde ett forskningsprojekt av mitt kärleksliv, och kanske gjorde jag lite det — har jag lärt mig en del som inte ryms i de vanliga råden om “var dig själv” och “ha låga förväntningar”. För det där hjälper bara så långt. Resten är mer… mänskligt. Och mycket konstigare.

Det mest oväntade: casual blir ofta mindre casual efter 35

Jag trodde länge att “casual” betydde enkelt. Två vuxna människor. Lite kemi. Ingen panik. Ingen dramatik. Eventuellt ett glas vin, lite hångel, en rimlig nivå av vuxen kommunikation. Typ ett IKEA-bygge för känslolivet: inte superromantiskt, men man följer instruktionerna och så blir det en hylla.

Haha. Nej.

Min erfarenhet är snarare att casual dating efter 35 ofta blir mer laddat än när man var 25, just för att vi är bättre på att prata om gränser men sämre på att erkänna våra behov. Vi säger saker som “jag vill bara se vad som händer”, men menar ibland:

• “Jag vill inte bli avvisad.”
• “Jag vill inte förlora min frihet.”
• “Jag vill egentligen ha närhet, men jag vill inte känna mig dum om du inte vill samma sak.”
• “Jag är trött och har ett barn varannan vecka och min hudvårdsrutin är det enda stabila i mitt liv.”

Det här är min teori: efter 35 blir casual dating ofta en kompromiss mellan längtan och självskydd. Inte mellan lust och likgiltighet. Och det är en ganska stor skillnad.

Jag tycker att den där gamla klyschan — att vuxna människor alltid vet vad de vill — är rätt överskattad. Många vet exakt vad de vill i jobbet, med bolånet, med sin träning, med vilken stekpanna de ska köpa efter tre veckors recensioner. Men i dejting? Full cirkus. Jag har sett högfungerande människor med chefstitlar förvandlas till emotionella tvättlappar så fort någon skriver “ses kanske i veckan :)”.

Fem dejter in såg jag mönstret jag missat från början

En vän till mig, vi kan kalla henne Anna, satt en gång i sitt kök i Hägersten i mjukisbyxor och stirrade på sin mobil som om den innehöll svaret på universums gåta. Hon hade träffat en kille fyra gånger. Det hade varit mysigt, vuxet, kul. Han lagade pasta från grunden. Han hade rena handdukar. Ni vet, den sortens detaljer som efter 35 plötsligt känns erotiska.

Sedan blev han vag.

Inte elak. Bara vag. “Den här veckan är lite galen.” “Vi hörs snart.” “Absolut, vore kul.”

Och Anna sa till mig: “Jag fattar inte varför jag bryr mig så mycket, vi är ju inte tillsammans.”

Det där, tycker jag, är en av de största missuppfattningarna i casual dating. Vi tror att våra känslor ska anpassa sig efter relationens etikett. Men psyket funkar inte så prydligt. John Bowlby, som utvecklade anknytningsteorin, menade i grunden att vårt nervsystem reagerar starkt på tillgång och otillgänglighet. Det spelar liksom mindre roll om du kallar det “casual”, “öppet”, “bara kul” eller “vi tar det som det kommer”. Om någon går från varm till oklar, reagerar kroppen.

Inte alltid för att det här är “den rätta”. Ofta bara för att osäkerhet är sjukt aktiverande.

Och här kommer en insikt som jag själv behövde pinsamt lång tid för att förstå: ibland är det inte personen du längtar efter. Det är upplösningen. Slutet på spänningen. Att få veta. Att få landa.

Det låter kanske futtigt, men det förändrade hur jag såg på mina egna dejter. Jag hade en period där jag trodde att jag var “jätteintresserad” av vissa människor. När jag tittade närmare var jag ofta mest fast i ett öppet fönster. En notifikation som aldrig riktigt kom. Hjärnan hatar ofärdiga saker. Psykologen Bluma Zeigarnik skrev redan på 1920-talet om hur oavslutade uppgifter stannar kvar i huvudet. Jag är inte övertygad om att dejting är en “uppgift”, men principen känns oroväckande bekant. Det ofärdiga biter sig fast.