Tystnad som hobby: om att vara bekväm ensam utan att kalla det healing

Klockan var 21.14, disken stod kvar och jag satt i mörkret vid köksbordet utan musik, utan podd, utan att “ta hand om mig själv” på något särskilt snyggt sätt. Jag gjorde absolut ingenting. Och det var, helt ärligt, oväntat härligt.

Det finns en sorts ensamhet som inte vill bli upphöjd till ritual, process eller personlig utveckling. Den vill bara få vara tyst. Som en hobby, nästan.

När tystnad inte är ett projekt

Jag tror att många av oss har råkat göra ensamhet onödigt högtidlig. Vi tänder ett ljus, köper en anteckningsbok i linne, skriver “återhämtning” i kalendern och plötsligt känns det som att vi måste få ut nånting av stunden. Insikt. Läkning. Ett nytt nervsystem. Minst.

Jag är inte emot återhämtning. Gud nej. Jag älskar en filt lika mycket som nästa småsliten människa i 30–40-årsåldern. Men jag är lite skeptisk till idén att all tid med sig själv måste vara “healing”. Som om vi inte kan sitta på en stol och stirra ut genom fönstret utan att det ska omvandlas till innehåll.

Det här är min teori: när vi kallar all stillhet för healing smyger prestation in bakvägen. Då blir även vilan en uppgift. Och så sitter man där och försöker känna sig grundad med samma ansiktsuttryck som när man deklarerar.

Tystnad som hobby är nåt annat. Det är att gilla den där märkliga, lågintensiva kontakten med sig själv utan att behöva förbättra den. Lite som att promenera utan stegräknare. Läsa utan att “ta med sig” tre lärdomar. Vara ensam utan att göra det till ett TED Talk i sitt eget huvud.

Winnicott hade nog nickat åt det här

Psykoanalytikern Donald Winnicott pratade om “capacity to be alone” — förmågan att vara ensam utan att falla isär. Jag tycker om den formuleringen, för den är mindre glittrig än vår tids språk om självläkning. Mer jordnära. Mer: kan du vara med dig själv en stund utan att behöva fly?

Det låter kanske enkelt, men det är inte det. Många av oss är fantastiska på att vara ensamma rent praktiskt. Vi bor själva, jobbar hemma, tar en kaffe solo som om vi vore med i en fransk film. Men att vara bekväm ensam är en annan gren. Där märker man vad som händer när ingen distraherar en från ens egen inre radio.

Och där blir tystnaden intressant.

För tystnad är inte bara frånvaro av ljud. Den är frånvaro av publik. Ingen gillar din kväll. Ingen bekräftar att du “tar hand om dig”. Ingen säger att du är modig som stannar hemma en fredag. Du får ingen identitet gratis. Bara du, dina tankar och kanske ljudet från en granne som tappar nåt metalliskt i golvet exakt när du nästan kommit ner i varv.

Det är här en lite oväntad sak händer: om man stannar kvar tillräckligt länge i det opyntade ensamvarat, så blir det mindre dramatiskt. Inte djupt. Bara vanligt. Och det vanliga är underskattat.

Det mest intressanta är inte lugnet, utan friktionen först

En kompis till mig — vi kan kalla henne Anna, för hon heter faktiskt Anna och skulle himla med ögonen om hon läste det här — bestämde sig efter en stökig skilsmässa för att ha “ensamkvällar” utan skärm två gånger i veckan. Väldigt vuxet. Väldigt bra på papperet.