Att inte vara någons prioritet: om värde, acceptans och när man bör gå

Klockan var 22.47 när min vän Sara lade mobilen upp och ner på köksbordet och sa: “Jag känner mig som en pausmusik.” Han hörde av sig. Ibland. När jobbet lugnat sig, när barnen somnat, när hans ex inte var arg, när livet liksom råkade lämna en liten springa åt henne.

Det där gör ont på ett väldigt vuxet sätt. Inte tonårshjärt-krossat-med-hög-volym-på-Spotify, utan mer lågintensivt, segt, som att gå runt med en sten i skon och försöka låtsas att man fortfarande har bra hållning.

Det värsta är inte att någon väljer bort dig

Jag tror att vi ofta sätter fel etikett på den här smärtan. Vi säger: “Jag är inte en prioritet för honom” eller “hon verkar inte välja mig.” Men det som skaver allra mest är ofta något lite mer raffinerat och lömskt: att man börjar samarbeta med sin egen nedprioritering.

Det är där det händer grejer i självkänslan.

För först väntar vi lite. Rimligt. Sen förklarar vi. “Han har mycket nu.” Sen justerar vi våra behov för att verka lätta att vara med. Vi blir flexibla, förstående, coola, mogna. Herregud, så mogna. Så mogna att man till slut sitter och äter kall pasta klockan nio och säger till sina vänner att “det är lugnt, vi har ingen etikett ändå”, samtidigt som hela kroppen skriker: jo, det är inte lugnt.

Jag tycker att många råd om det här är för förenklade. Typ: “Om hen vill, så gör hen.” Nja. Folk kan vilja och ändå vara dåliga på relationer. Folk kan tycka om dig och ändå inte ha kapacitet, mod eller vilja att faktiskt ge dig en plats. Det är just det som är så förvirrande. Problemet är inte alltid brist på känslor. Problemet är brist på handling över tid.

Och, ärligt, handling är inte sexigt att prata om. Det låter som en kommunal pärm. Men relationer byggs inte av potential. De byggs av repetition.

När man börjar leva på smulor ser smulor ut som en måltid

Det här är min teori: att inte vara någons prioritet blir extra beroendeframkallande när man ibland får precis tillräckligt mycket för att hålla hoppet vid liv.

Inte för lite. Inte tillräckligt. Lagom för att stanna kvar.

Psykologen B.F. Skinner visade redan på 1900-talet att oregelbunden belöning kan vara extremt förstärkande. Samma princip som gör spelautomater så läskiga funkar tyvärr också i kärlekslivet. Ett varmt meddelande efter tre dagars tystnad. En fantastisk helg efter två veckors distans. Ett “jag saknar dig” precis när du bestämt dig för att släppa taget.

Boom. Hjärnan bara: vi kör ett varv till.

Jag har sett det här hos så många, och ja, även hos mig själv om jag ska vara ärlig. Inte exakt samma historia, men samma mekanik. Man blir inte fast för att man är svag. Man blir fast för att systemet är skickligt designat för att hålla en kvar. Och nej, jag säger inte att den andra personen sitter i ett kontrollrum och trycker på knappar som en Bond-skurk. Ofta är det omedvetet. Men effekten blir densamma.

Det här är också varför “varför går du inte bara?” är en så irriterande fråga. För det ser enkelt ut utifrån. Inifrån känns det som att lämna något som kanske, kanske, kanske precis skulle kunna bli verkligt om man bara orkade lite till.

Det är där många tappar bort sig. Inte i kärleken, utan i förväntan.