Att vara den stabila i relationen — är det en trofé eller en börda?

Klockan var 23.47 när min vän Erik stod och diskade i tystnad efter ännu ett gräl som egentligen inte hade handlat om disken. Hans partner hade gått och lagt sig, dörren var stängd med den där lite extra tydliga smällen, och han sa: “Jag är tydligen den trygga i vår relation. Varför känns det då som att jag håller upp ett helt parkeringshus med ryggen?”

Det där fastnade hos mig. För att vara den stabila i relationen låter ju som en komplimang. Som att man är vuxenast i rummet, den som inte kastar glas, den som minns tandläkartider och inte gör slut via sms som en tonåring i en dålig Netflix-serie. Men ärligt? Det kan också bli en roll som äter upp en.

När “den stabila” blir en identitet, inte bara en egenskap

Jag tror många av oss gillar att se oss själva som den lugna. Den som “inte gör drama”. Den som tänker klart när den andre flippar ur över att man använde fel ton i ett “ok”.

Och ja, det finns nåt fint i att vara trygg, stadig, reglerad. John Bowlby, som utvecklade anknytningsteorin, pratade om hur trygg anknytning gör att vi både kan vara nära och fria. Det är ju drömmen. Att kunna säga “jag är här” utan att samtidigt säga “och nu ansvarar jag för hela ditt nervsystem”.

Det är där det börjar glida.

För det finns en skillnad mellan att vara stabil och att bli utsedd till relationens känslomässiga sophämtning. Jag tycker den skillnaden ofta försvinner i populärsnacket. Vi hyllar människor som är “mogna” och “jordade”, men glömmer fråga vad de faktiskt bär. Och om de ens får vara stökiga själva ibland.

Jag har sett det här så många gånger: den stabila blir den som inte “får” tappa det. Om båda är ledsna måste den stabila trösta. Om båda är arga måste den stabila lugna ner. Om båda är trötta ska den stabila ändå hålla tonen rimlig, boka barnens vinteroverall, ringa svärmor och dessutom ha överseende med att den andre “bara är under press just nu”.

Kul. Verkligen. Som ett extrajobb man aldrig sökte.

Trofén: ja, det finns faktiskt något väldigt attraktivt i det

Vi ska inte låtsas som att stabilitet bara är en förbannelse. Jag är inte övertygad om den moderna idén att all form av ansvar i relationer automatiskt är “emotionellt arbete” som måste delas exakt 50/50, som om kärlek vore ett Excel-ark med villkorsstyrd formatering.

Vissa människor är faktiskt bättre på att hålla kurs. Vissa har ett lugn som smittar. Vissa blir tydligare under press, inte suddigare. Det är en styrka. En attraktiv styrka.

Jag har själv dragits till det hos andra. En person som inte gör ett kärnvapenprov av varje missförstånd känns ju som semester för själen. Och jag vet att många också älskar att vara den personen. Det finns stolthet i att kunna säga: “Vi hade en tuff vecka, men jag höll ihop det.” Jag fattar det helt.

En studie av psykologen James Gross och kollegor om känsloreglering har visat att hur vi hanterar känslor påverkar relationer ganska mycket — inte chockerande kanske, men ändå. Människor som kan reglera utan att stänga av tenderar att fungera bättre tillsammans. Så nej, stabilitet är inte överskattat. Tvärtom.

Men. Och det här är ett viktigt men.

En trofé väger också. Särskilt om man bär den dygnet runt.

Bördan som ingen ser: när du blir relationens centrala nervsystem

Det finns en form av utmattning som inte ser ut som utmattning. Du går till jobbet. Du handlar. Du svarar normalt. Du är trevlig på middagar. Men inuti känns det som att du sitter på helspänn med ena örat mot relationens väggar och lyssnar efter nästa spricka.