Han svarar varmt på söndag kväll, kallt på måndag morgon och försvinner lite lagom på onsdag. Du säger till din kompis att han nog bara är skygg. Jag säger: kanske. Men ganska ofta är det där inte blyghet alls, utan någon som vill ha närhet tills närheten faktiskt börjar kännas på riktigt.
”Han är bara lite försiktig” — jo, fast titta på mönstret
Jag fattar varför vi säger det. ”Skygg” låter gulligt. Nästan poetiskt. Man ser framför sig en man som står vid väggen på en fest med ett glas vin och ett fint inre. Inte en person som blir stel så fort relationen kräver konsekvens.
Men blyghet och undvikande anknytning är inte samma sak. Det här blandas ihop hela tiden, och jag är faktiskt rätt trött på det.
En blyg person kan vara nervös inför kontakt. Hjärnan går upp i varv. Hjärtat bankar. Han kanske inte vågar skriva först, inte ta initiativ direkt, inte säga exakt vad han känner. Men när tryggheten väl finns? Då brukar en blyg person mjukna. Han blir mer närvarande, inte mindre.
Undvikande anknytning funkar ofta tvärtom.
I början kan det nästan se lovande ut. Till och med intensivt. Det är det som lurar så många. Han öppnar upp lite oväntat på tredje dejten. Berättar om sin jobbiga uppväxt. Säger att han ”aldrig brukar säga sånt här”. Du känner: wow, här händer nåt. Men sen, när relationen börjar få form — när det inte längre bara är kemi, flirt och trevlig stämning utan förväntningar, kontinuitet, kanske ett ”ska vi ses på fredag?” som faktiskt betyder nåt — då kommer bromsen.
Inte alltid dramatiskt. Ofta mycket snyggare än så.
Han blir ”stressad på jobbet”. Behöver ”ta dagen som den kommer”. Vill ”inte forcera”. Är ”dålig på telefon”. Det låter rimligt. Vuxet, nästan. Men summan av allt blir att du hela tiden står och väntar på någon som var nära nog för att väcka hopp, men inte nära nog för att bygga nåt med.
Det där är inte vanlig blyghet. Det är närhet som slår på ett larmsystem.
Den stora skillnaden: blyghet är rädsla för kontakt, undvikande är rädsla för beroende
Det här är min favoritdistinktion, för den gör allt mycket klarare.
Blyghet handlar ofta om exponering. ”Tänk om jag gör bort mig.” ”Tänk om jag blir bedömd.” ”Tänk om jag verkar konstig.” Fokus ligger på situationen och självkänslan i stunden.
Undvikande anknytning handlar mer om vad relationen väcker. ”Tänk om någon kommer för nära.” ”Tänk om jag måste behöva dig.” ”Tänk om dina krav äter upp min frihet.” Fokus ligger på beroende, sårbarhet och kontroll.
John Bowlby pratade om anknytning som vårt tidiga system för trygghet. Sen kom Mary Ainsworth och visade hur olika anknytningsmönster ser ut i praktiken. Mycket senare beskrev bland andra Kim Bartholomew olika vuxna anknytningsstilar. Och det märks. Inte som etiketter på folk, utan som återkommande beteenden. Vissa personer längtar efter kärlek men reagerar på närhet som om den vore ett kravbrev från Skatteverket.
Jag hade en bekant, vi kan kalla honom Erik, som var mästare på att framstå som ”lite tillbakadragen”. Superartig. Inkännande. Lågmäld. Den typen man gärna projicerar djup på. En gång satt vi på ett sunkigt ställe på Söder och han sa om en kvinna han dejtade: ”Hon är fantastisk, men nu vill hon ses oftare och då känns allt… mycket.” Inte fel. Inte hemskt. Bara väldigt avslöjande. Han var inte rädd för att prata med henne. Han var rädd för att relationen skulle börja kräva att han fanns där även när han inte styrde tempot.
Vill du läsa resten?
Registrera dig (gratis, utan krångel) för att läsa hela artikeln och kommentera.
Har du redan ett konto? Logga in.