Han står vid diskbänken och säger ”det är lugnt” med käkarna så spända att man nästan hör emaljen gnissla. Du sitter där och tänker: okej, men det är uppenbarligen inte lugnt, så varför beter vi oss som två statister i en usel parterapi-thriller? Det här är en av de vanligaste och mest missförstådda konflikterna jag ser: den ena vill prata, den andra vill absolut inte.
Det är inte alltid känslor de undviker — ibland är det dig de försöker överleva
Jag säger det rakt ut, för någon måste göra det: när din partner ”inte vill prata om känslor” betyder det inte automatiskt att hen är känslomässigt omogen, kall eller trasig. Ibland betyder det att själva sättet ni pratar på känns som att gå in i ett förhörsrum med stark lysrörsbelysning och dåligt kaffe.
Jag har sett det här så många gånger. Ena personen säger: ”Jag vill bara ha ärlighet.” Och det låter ju fint. Nobelprisfint. Men i praktiken menar de ibland: ”Sitt still och leverera en emotionell redovisning på kommando, helst med fotnoter.” Klart den andra stänger ner.
En kompis till mig, vi kan kalla henne Anna, satt en gång i köket klockan 22:40 och väntade på att hennes sambo skulle ”öppna upp”. Hon hade tänt ljus. Hon hade gjort te. Hon hade den där tonen som låter mjuk men egentligen säger nu jävlar ska vi processa. Han blev tystare och tystare, gick ut med soporna i 25 minuter — jag tror fortfarande inte att de hade så mycket sopor — och kom tillbaka helt avstängd. Hon tyckte att han undvek. Han tyckte att han blev jagad. Båda hade rätt.
Det här är min poäng: många par bråkar inte om känslor. De bråkar om tempo, format och makt. Vem bestämmer när vi ska prata? Hur länge? På vilket språk? Måste allt sägas högt för att räknas?
Det där missar folk. Och ja, jag tycker det är ett ganska stort misstag.
Sluta dyrka ”vi måste prata” som om det vore en magisk trollformel
Jag är inte övertygad om klyschan att mer prat alltid är bättre. Där sa jag det.
Vi har gjort verbal bearbetning till relationernas gudomliga lösning på allt, som om varje konflikt kan räddas genom att två trötta människor sitter i soffan en tisdag kväll och ”sätter ord på sina behov”. Ibland, absolut. Men ibland blir det bara en väldigt välformulerad version av samma gamla gräl.
Psykologen John Gottman, som följt par i decennier vid University of Washington, har visat att det inte är mängden kommunikation som avgör om relationen håller, utan kvaliteten i kontakten — särskilt hur vi börjar ett svårt samtal och om vi triggar försvar direkt. Det där är inte småpotatis. Om du öppnar med ”du pratar aldrig om vad du känner”, så hör den andra lätt: du är fel, börja försvara dig.
Och försvar ser inte alltid ut som ilska. Ofta ser det ut som:
– ”Jag vet inte.”
– ”Kan vi inte ta det sen?”
– ”Det är inget.”
– Scroll. Scroll. Scroll.
Det är inte elegant. Men det är kommunikation.
Här kommer den provocerande delen: ibland använder den som vill prata ”öppenhet” som ett sätt att kontrollera relationen. Inte alltid medvetet. Men ändå. Om bara ett format räknas — sittande samtal, ögonkontakt, långa meningar, tydliga känsloord — då blir den mest verbala personen också domare över vad som är ”moget”. Det är lite bekvämt, eller hur?
Vill du läsa resten?
Registrera dig (gratis, utan krångel) för att läsa hela artikeln och kommentera.
Har du redan ett konto? Logga in.