Han svarade efter två dygn, klockan 23.47, med ett “förlåt, mycket nu ❤️”. Och ändå kände hon lättnad. Inte ilska. Lättnad. Jag har sett den där mikrovågen av eufori så många gånger att jag nästan vill kasta nåns mobil i havet.
Det märkliga är ju att vi ofta inte bara råkar hamna med emotionellt otillgängliga människor. Vi dras till dem. Som om vårt nervsystem ser en stängd dörr och tänker: perfekt, där bor tydligen min framtid.
Det känns inte som avstånd — det känns som kemi
Jag tycker att en av de mest missvisande sakerna vi säger om dejting är: “det bara klickade”. Jaha. Gjorde det det? Eller gick ditt alarmsystem igång och du tolkade det som fjärilar?
Det här är inte bara poetiskt trams från min sida. Psykologen John Bowlby, och senare Mary Ainsworth, visade hur våra tidiga anknytningsmönster påverkar hur vi söker närhet som vuxna. Om kärlek tidigt kändes lite oförutsägbar — varm ena stunden, frånvarande nästa — kan det där märkligt nog börja kännas bekant. Och bekant känns ofta… rätt. Fast det inte är det.
Jag minns en vän, vi kan kalla henne Anna, som satt i sitt kök i en för stor grå hoodie och stirrade på sin telefon som om den innehöll livets mening. Mannen hon träffade var charmig, smart, sexig, “lite komplicerad”. Klassisk katastrof med snygga skor. När han väl hörde av sig blev hon hög av lättnad. När han försvann blev hon låg. Hon beskrev relationen som intensiv, speciell, nästan ödesbestämd.
Jag tänkte: nej, det där är inte ödet. Det där är intermittent förstärkning i väldigt snygg jacka.
Intermittent förstärkning, alltså när belöning kommer oförutsägbart, är för övrigt samma princip som gör spelautomater så beroendeframkallande. B.F. Skinner hade nickat dystert åt många moderna dejtingsituationer. Du vet aldrig när du får värme, ett meddelande, en öppning, en helg tillsammans. Och just därför blir du upptagen. Inte av personen, alltid. Av mönstret.
Det låter hårt, men jag tror att många av oss har misstagit aktivering för attraktion. Vi säger “jag kan inte sluta tänka på honom” när det ibland egentligen betyder “mitt nervsystem har inte fått landa”.
Den emotionellt otillgängliga partnern erbjuder något väldigt lockande: hopp
Här kommer min lite obekväma teori: vi blir inte bara dragna till otillgängliga personer för att vi vill ha kärlek. Vi blir dragna till dem för att de erbjuder en särskild sorts hopp — och hopp är ett starkt rus.
En trygg person visar ofta ganska tidigt vad de känner. Inte genom stora gester på en häst i solnedgången, tack gode gud, utan genom konsekvens. De hör av sig. De dyker upp. De verkar gilla en även på tisdagar. Det är fint. Men också… avslöjande. För nu måste du själv vara där på riktigt.
En emotionellt otillgänglig person ger i stället små glimtar. Ett djupt samtal. En sårbar bekännelse. Ett “jag har aldrig känt så här med nån”. Och sedan: dimma. Det skapar ett narrativ. Du börjar fylla i luckorna med din egen längtan, din egen fantasi, din egen potential. Plötsligt är du inte kär i en människa av kött och dålig diskhantering. Du är kär i en möjlighet.
Och möjligheter är svåra att sörja. Det är nästan det värsta.
Vill du läsa resten?
Registrera dig (gratis, utan krångel) för att läsa hela artikeln och kommentera.
Har du redan ett konto? Logga in.